Jag har inte velat ha barn tidigare, inte förän jag träffade min älskade sambo. Men jag har alltid trott att jag har haft alternativet, så var inte fallet. I alla fall inte än. Men med tron om att möjligheten fanns så har det varit väldigt jobbigt att få veta att chanserna inte är störst och att resan dit är lång.
Vi har försökt i ett år nu och jag fick diagnosen PCOS i våras. Vilket betyder att du har en hormonrubbning som gör att du inte har ägglossning eller mens eller så kommer den väldigt oregelbundet. För mig så är fallet så att den kommer kanske en gång om året och jag kan ha haft ägglossning. Nu har vi kört två kurer med pergotime en enkel och en dubbel för att få igång ägglossningen men inget resultat. Allt har självklart blivit förskjutet också pga att vi skulle börja mitt i sommarledigheten. Men som sagt nu är två kurer gjorda utan resultat.
Bland det jobbigaste är att se alla magar runt om sig, för dom ser man mer än nånsin förr nu. Och alla nyfödda bebisar, dom är så söta men det gör så ont att se dom. Viljan att ha en egen gör det svårt att tänka på annat och vara glad åt andra. Vill inte bli bitter och sätta mentala spärrar för mig själv så därför blir detta min ventilering. Hoppas jag kan vara till hjälp för andra och att jag själv kan få lite stöd.
Kommentera